Att leva i en fantasivärld, drömma sig bort så hårt att man glömmer bort det mesta om omvärlden, hur den ser ut, funkar, alla lukter, precis allt. Men sen slår klockan 12 och allt man tyckt varit så vackert förvandlas åter till vad det ursprungligen var, stenar och pumpor och ditt vackra yttre blir åter igen trasor. Livet raseras och det enda man kan göra är att bygga upp det igen, sten efter förbannade jävla sten. Långsamt.

Idag kändes det som att världen vändes upp och ner, kändes som att åka bergochdalbana för magen vände sig ut och in och jag ville bara spy. Visste inte vart jag skulle ta vägen för allt blev så overkligt, för sånt händer inte, det får det inte. Det kan inte.

Du kan leka the blame game så länge du vill och önska att det är alla som gjort fel.

Det är väl ingen som missat det där med att hela jorden är uppdelad i olika tidszoner, och har ni det då skäms jag inte över att säga att ni är riktiga retards.

Jag vill släppa in dig igen, försöka fixa allt och bara börja om.

Om jag kunde skulle jag gå tillbaka för att ha det vi hade, då mådde jag bra.

har man inget bättre för sig kan man ju klicka sig vidare till min tumblr istället, lite bättre än blogg.se portalen, if we put it that way...

Vi kunde blivit oslagbara, men vi tappade bort varandra på vägen.

Omogna, irriterande, självupptagna och trångsynta.

..ändå fortsätter jag med att titta över axeln, bara för att upptäcka att du fortfarande inte är där.

Du springer efter folk som minst bryr sig om dig. Varför stannar du inte till, vänder dig om, och ser vem som springer efter dig.

Falska människor är det bästa jag vet, de är underbara.
Jag tror jag ska skapa ett facebookkonto där jag bara lägger till såna människor, bara för att se hur otroligt falskt trevliga de kan vara, låtsas som ingenting och bara snacka om personliga saker, sånt som de kommer skvallra vidare om, yes så får det bli!

Jag tror att hur dumma och idiotiska saker man än gör mot en person så är det lättaste sättet att bli förlåten är att erkänna misstaget och visa att man ångrar sig, men jag vet inte. Det kanske bara är jag.
Jag har alldeles för lätt att förlåta och ta tillbaka, bara jag hör det där dumma förbannade ordet som gör att jag smälter "förlåt" följt av tårar som gör att jag inte kan göra något annat än att förlåta.
Fan för mig!

Om två dagar lämnar jag Sunne, flyttar på obestämd framtid, skulle inte tro att jag kommer flytta tillbaka, är väl bäst så. Är så trött på detta ställe så det är helt sjukt.

Det modigaste man kan göra är nog att erkänna att man gjort fel och be om förlåtelse. Stå ut med att man varit dum, gjort och sagt fel saker, att stå där och erkänna det utan att ta tillbaka ursäkten, verkligen stå för det. Såna människor beundrar jag så sjukt mycket, det är såna människor man kan lita på, såna man ser upp till. Känner att, fan va bra den personen är.
Man måste inte alltid ha rätt för att va stark, man måste inte hålla känslor och tårar inne för att vara starkast. Det kan vara de som visar alla sina känslor, som vågar gråta som är de absolut starkaste.

Jag försöker, jag är ärlig, ber om förlåtelse, försöker så gott det går att stå där och erkänna när jag gjort fel, men det är svårt, så förbannat svårt att stå där och blotta sig själv och sina brister utan att försöka dölja det i bortförklarningar.
Bortförklarningar är lame, så jävla töntigt så det är helt sjukt, "jag sa så för att så och det och det och jag gjorde si och så för att du blablabla".  Det finns ingen som bryr sig om sånt snack, det enda det gör är att reta upp personer ännu mer.

Jag har varit töntig och lame i många år, men jag försöker iaf att ändra på det, för någon gång måste man mogna och ta sig i kragen, ta tag i problem och inse hur saker och ting ligger till, hur tråkigt det än är att vara mogen.
Jag ville aldrig växa upp, jag ville vara omogen hela mitt liv.
Och nej, jag är inte mogen det kommer jag aldrig att påstå, men jag börjar bli ganska realistisk när det gäller många saker.

Nu ska jag lägga mig och glo på Little Fockers för nu har jag fått nog av moralkakor och deep shit, så mogen kommer jag nog aldrig att bli.

(mitt internet lägger nästan ner så det är inte ens någon idé att jag ens försöker att ladda upp bilder, kommer kanske till veckan)

Det är en hårfin linje mellan att säga för mycket och att säga för lite.

Att inte få det som hjärtat vill är en tragedi.
Att få det hjärtat vill är kanske en ännu större tragedi.

Får man det inte, kommer man alltid undra vad man missade.
Får man det, men förlorade det, kommer man alltid att sörja, ångra sina misstag.

Att öppna sig för någon är som att lägga upp sitt hjärta på bordet, låta den andre se och man vet, att den personen kan göra exakt vad den vill med hjärtat. Ovissheten är fruktansvärd, kommer den ta hand om hjärtat eller kommer den att slita det i stycken?

Man blir sviken, that's life.
Man ger folk en chans och det slutar med ett krossat hjärta i vissa fall. Det är inte svårt att förstå, för det är logiskt. Vad som inte är lika lätt är att veta vem man ska lita på, vem som lagar hjärtat åt dig när det en gång blivit krossat.

Visste ni att jag är mästare på att lägga saker på ställen som är jättesmarta ? - tills jag inte längre kommer ihåg stället.
Jodå, jag hade ingen plats i väskan så jag hade lagt mina hörlurar på samma ställe som mitt löshår, smart så långt, de går ju inte sönder iaf, men ja, jag glömde vart jag lagt dem och letade i flera veckor.

Eller efter studenten, då hade jag lagt undan min mobil, men när jag väl *eeeeehrm* vaknade till *host* igen så hade jag ingen aning om vart kameran tagit vägen, idag hittade jag min kamera, i dataväskan var den, hur den kom dit har jag inget minne av.

Så är det ofta, saker försvinner, men när jag hittar dom, ja då inser jag ju hur smart jag är.
Ehe.

Nä ska sova så jag kan leta upp sladden, som av nån anledning inte låg på samma ställe (?), imorn när jag vaknar.

PEACE!



pfft

1. Det är hur lätt som helst att få reda på vem det är som kommenterar, bara att skriva in på google "hitta ip" och sen man inte anonym längre.

När solen ändå gått i moln :











That's why boys like me, ehhe.

Eller....?