The game

Du kan leka the blame game så länge du vill och önska att det är alla som gjort fel.
Men när det väl kommer till kritan så kommer du endast stå där ensam och inse dina misstag.
Ibland krävs det inte två för att man ska bråka, det enda som krävs egentligen är att någon ska bli sårad och arg. Och då går det inte att sitta och säga att alla har en roll i detta.
Det bästa man kan göra är att inse vad man gjort och lösa det, hårt jobb att få tillbaka någon, visst. Men bryr man sig så står man ut och står för vad man gjort.
Eller så skiter man i det, men då ska det vara glömt och inte nämnas för någon, annars blir allt bara värre. Ska man spela careless funkar det inte att gå och snacka om saken, right?
Jag har slutat tjaffsa med folk, totalt, för jag har helt enkelt slutat brytt mig om verkligen allt. Varför ska jag lägga ner tid när man aldrig får något tillbaka? Vad är det för mening när folk är så förbannat snabba på att hugga en i ryggen så fort man tittar åt ett annat håll för en sekund. Det går inte att leva och vara rädd för vem nästa är som ska svika, istället ägnar jag bara tid åt mig själv, och någon enstaka som förstår, på riktigt. Resten är meningslöst blurr i vardagen som jag inte ens lägger fokus på, det är därför de stannar som just det, blurr. Jag har tappat hoppet om er helt enkelt, så kallade "vänner".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0