Det modigaste man kan göra är nog att erkänna att man gjort fel och be om förlåtelse. Stå ut med att man varit dum, gjort och sagt fel saker, att stå där och erkänna det utan att ta tillbaka ursäkten, verkligen stå för det. Såna människor beundrar jag så sjukt mycket, det är såna människor man kan lita på, såna man ser upp till. Känner att, fan va bra den personen är.
Man måste inte alltid ha rätt för att va stark, man måste inte hålla känslor och tårar inne för att vara starkast. Det kan vara de som visar alla sina känslor, som vågar gråta som är de absolut starkaste.

Jag försöker, jag är ärlig, ber om förlåtelse, försöker så gott det går att stå där och erkänna när jag gjort fel, men det är svårt, så förbannat svårt att stå där och blotta sig själv och sina brister utan att försöka dölja det i bortförklarningar.
Bortförklarningar är lame, så jävla töntigt så det är helt sjukt, "jag sa så för att så och det och det och jag gjorde si och så för att du blablabla".  Det finns ingen som bryr sig om sånt snack, det enda det gör är att reta upp personer ännu mer.

Jag har varit töntig och lame i många år, men jag försöker iaf att ändra på det, för någon gång måste man mogna och ta sig i kragen, ta tag i problem och inse hur saker och ting ligger till, hur tråkigt det än är att vara mogen.
Jag ville aldrig växa upp, jag ville vara omogen hela mitt liv.
Och nej, jag är inte mogen det kommer jag aldrig att påstå, men jag börjar bli ganska realistisk när det gäller många saker.

Nu ska jag lägga mig och glo på Little Fockers för nu har jag fått nog av moralkakor och deep shit, så mogen kommer jag nog aldrig att bli.

(mitt internet lägger nästan ner så det är inte ens någon idé att jag ens försöker att ladda upp bilder, kommer kanske till veckan)