Fast i glappet utan papper
Vet inte längre vad jag springer från, men kraven att prestera äter upp mig inifrån.
Jag måste ut ur denna dimmridå för jag har kroppen full med oro, men inget mål.
I staden blir alla skolade att skaffa status eller bli förlorare.
Tror vi på allvar att livet blir godare när man har framgång men inte längre polare?
Nej, från början var du full av livsvind, nu är du lyckad, men ihålig.
Du siktar högt och ska dit direkt och alla andra blir en bieffekt.
Kommentarer
Trackback
