Känns som att jag tappar allt.
Jag vet verkligen inte vad jag vill med något.
Det finns stunderna då jag känner att det är så förbannat rätt.
Sen blir jag själv, tänker, tvivlar och vill inget hellre än att bara gå tillbaka och lägga mig där jag är trygg, där det känns som att det är stället jag är skapad för.

Ena stunden vill jag tillbaka, för jag vill inte vara själv, kan helt enkelt inte, för jag vill inte att någon annan ska ta min plats, sno dig för mig. Och nästa stund så helt enkelt bara skiter jag i det, vad ska man med killar till när det finns vänner.. eller?