Det är lätt att man hamnar i ett mörker där enda utvägen verkar vara att försvinna.
Det enda som vardagen går ut på är att känna hopplösheten växa.
Man skadar utsidan för att lindra smärtan på insidan.
Det enda du går och väntar på är en anledning att försvinna, kanske någon som är irriterad och slänger ut sig en kommentar.
Inte förän man ser döden inser man vad idiotiskt det är att gå omkring att tänka så, vad respektlöst och egoistiskt det är.
Visst, du mår dåligt, du vill inte finnas för allt går emot dig.
Men hur skulle det kännas att lämna alla som faktiskt bryr sig?
Är det värt att kasta bort sitt liv och ligga och ruttna istället?

Man är varken stark eller modig om man tar sitt liv.
Man är stark när man hittar ett sätt att andas, även om det känns som att det inte finns någon luft.
Man är stark när man tar sig igenom dagen, även fast det känns som att allt går emot.