Bitter och jävligt förbannad över hur det slutade.

Förvirrad och ledsen.

Förbannad igen.

Allt snurrar och jag förstår ingenting.

Kan inte låta bli att undra hur allt skulle vara om du bara stannat, kämpat för allt. Stannat och gjort allt bra. Om allt bara löst sig.

Jag plågar mig själv med att tänka på det om dagarna och min hjärna plågar mig med att drömma om att du är tillbaka, att allt löste sig och jag bara haft en mardröm. Jag vaknar lycklig med tårar i ögonen och sen.

Verkligheten ger mig en fet jävla käftsmäll och allt jag känner för är bara att begrava mig i täcket och aldrig mer gå upp.

Jag kan inte andas.

Hur lång tid som helst har gått, ändå känns det som att tiden står still.

Jag vill inte, men jag måste.

Jag måste gå upp ur sängen.

Jag måste klistra på det där förbannade leendet.

För vad skulle folk tro?

Vad skulle de tro när klockan tickar och jag vägrar se det?

När jag lever kvar i bubblan, bubblan där det inte har hänt, för det kan helt enkelt inte hända.

Inte mig, inte oss.