Det är så lätt att bara försvinna.
Ena sekunden där, andra sekunden borta. Föralltid.

Minnen slits upp, fast att det är långt från samma sak.
Hjärtat stannar för en stund, hoppar över ett slag.
Glömmer bort att andas, för jag minns, jag minns det så väl att det lika gärna skulle kunnat skett igår.

Samma sak, men ändå inte, så långt ifrån att det nästan är mesigt.
Men i mig gör det ont ändå, långt ifrån samma smärta men ändå nog ont för att vara jobbigt.

Det värsta är att jag vet precis vem jag vill prata med, som jag vet förstår.
Men jag kan inte.