När jag var liten trodde jag inte på Gud, Messias, Allah eller nåt sånt. Nej när jag var liten så trodde jag hela livet var som sims, att vi fanns i ett spel. Påhittade figurer som någon hade jättekul åt. Ibland kanske man fick bestämma själv, men oftast var nog "egen vilja" avstängd, iaf för mig eftersom jag aldrig kunde förklara varför jag gjorde som jag gjorde, varför jag hoppade på en underbar tjej, varför jag hamnade i bråk, varför jag fann det mer intressant att umgås med killarna istället för tjejerna, varför jag tyckte att det var så förbannat kul att leka med andras känslor.

Nu vet jag inte vad jag tror, jag vågar inte "inte tro på Gud", för om han finns så kommer jag gärna till himmlen.
Jag vågar inte säga emot hinduerna, för tänk om jag ska leva en gång till, då vill jag inte ha det skit som en daggmask.
Eller tänk om Allah har rätt, man kan komma till paradiset, det skulle va skönt.
Men tänk om det är älskade Astrid som har rätt, det skulle jag nog gilla mest av allt, ett fint liv någon annanstans, fast utan krig.
Eller om det är så som mamma predikar om, man blir en ande som stannar kvar och vakar över sina nära och kära, men finns det något mer än så? Får man träffa alla man saknar? Får man det bra?

Jag vet inte vad jag ska tro, hur som helst, någon spelar ett spratt med mig.