Hur kommer det sig att efter 18 år så bestämmer du dig för att bete dig som jag önskat sen jag föddes?
Att du efter 18 år bestämt dig för att bete dig som en förälder?

Hur kommer det sig att du behöver att jag ska bli så arg så jag skriker och gråter av ilska, att mamma ska behöva ringa dig för att jag gråter och hyperventlierar i knät på min plastpappa pga dig, att du behöver en ny flickvän som talar om för dig att du måste ringa ibland, att man ska bry sig.

Det du försöker med nu, det är exakt vad jag hade behövt när jag var 7, när du började försumma mig, när du tittade åt andra hållet när din "älskade tjej" kastade skit på mig, när hon gav bort alla mina saker och när jag fejkade magsmärta för att få komma tillbaka till mamma. När jag skrek och grinade hela dagen för att jag visste att jag skulle åka till er.

Kanske du skulle brytt dig när jag var 12 och hamnade i en svår depression som jag fortfarande kämpar med för att komma ur. Kanske om du hade försökt att bry dig, kanske jag hade sluppit att gå på samtal med folk jag inte känner, kanske jag sluppit att proppa i mig skit för att klara att gå upp på morgonen.

Du blev chockad när jag berättade varför jag var som jag var, du är chockad över att jag vågar säga orden. Kanske du är besviken på dig själv innerst inne, fast du kommer aldrig erkänna det, för du vet ju alltid bäst.


I treat you nicer then you desirve