Tänk om någon kom fram till dig och sa att "antingen släpper du allt som hänt och lägger det bakom dig, du får aldrig mer tänka på något som hänt för längre sedan än en månad sen. Eller så får du endast tänka på det som har hänt dig förut, du får aldrig längta eller planera framåt, du ska alltid älta det som varit."

Vad skulle du göra?
Skulle du ge upp allt som format dig till den du är idag?
Eller skulle du välja att tänka på allt du aldrig mer kommer kunna ändra på?

Jag skulle nog inte kunna välja, jag måste kunna tänka tillbaka, kunna se framåt för att kunna inse hur långt jag faktiskt kommit, trots allt som varit. Hur ska jag annars kunna veta om jag lyckas med något om jag inte har nåt att jämföra med?